Orchidé

Funderat en hel del under dagen. Det är ju mors dag idag. Och jag vågar nog säga att jag faktiskt försökt tänka extra på mig själv idag. Visst, jag har inga barn. Men jag har en ängel och jag är ju faktiskt mamma till min och älsklingens  ängel. Jag gratulerar mig själv på mammadagen idag. Känns lite sorgset att tänka på det, men ändå inte. Jag är ganska tillfreds med det idag och har accepterat att vår ängel inte kunde vara med oss längre. Men jag saknar att känna hur magen växer. Jag saknar allt med det. Jag saknar att jag trodde att liten sparkade, det var ju inte sparkar trots allt. Jag saknar att få vara gravid och jag saknar att kunna gå och köpa en liten body eller annat till min ängel.

Men kläderna ligger i garderoben. I väntan på en ny lite krabat. En krabat som ska få bli lillsyskon till lillängel.

Gråter en skvätt.
Det är tungt, det är det verkligen. Dagarna går upp och ner hela tiden och ibland känns det som om tiden står stilla. Men arbetet med skolan och bloggen gör att tiden springer iväg trots allt. Vill bara att allt ska vara klart nu, och att kroppen ställer in sig på normal funktion igen.
Tankarna är många, känslorna är enormt många fler och de är inte alltid lätta att få ut i ord.

Ni är supervälkomna till min nya blogg!

Min önskan om att kunna flytta över min gamla blogg.se blogg till wordpressbloggen har nog gått i stöpet. Har provat flera olika metoder men alla buggar så ni får helt enkelt klicka på länken här nedan om ni vill se gamla inlägg.
Jag kommer dock (dock inte just idag) lägga in blogginlägg från gamla bloggen som är viktiga för mig att ha här men söker du gamla inlägg så rekomenderar jag dig att gå in på länken här nedan.

Hitta gamla blogg-inlägg HÄR!

Här nedan har jag lagt in de inlägg som jag helst velat ha med min till min nya blogg.

Det är många som tycker (fått en del mail, kommentarer på både blogg och familjeliv mm) att det är bra att jag skrivit om vårt ma eftersom det ofta är mycket hyschhysch om det. Därför har jag valt att ta med de inläggen hit till nya bloggem.
Och det är viktigt för att jag ska kunna fortsätta blogga om det för min egen skull med. Så det kommer jag att fortsätta med.

Allt känns så orättvist idag.
Varför skulle vi drabbas av detta? Varför kunde jag inte fått ett känsla av att något var fel? Inte ens det fick jag. Idag är allt orättvist, det är orättvist att jag får vara ensam hemma just nu. Det är orättvist att vi inte fick behålla vårt lilla barn. Det är orättvist att jag kommer ha så mycket att komplettera i skolan och dessutom blir dubbelt straffad för det. Istället för att skriva en halv sida till ett littsem måste jag nu skriva minst 2 sidor. Och det är bara till en komplettering.

Nä, allt är tungt idag. Gråter och har ont. Det gör ont i hjärtat.

Imorse åkte vi in till sjukhuset precis som vi planerat. Vi var väll dock rätt osäkra på vad som skulle hända, missfallet kom aldrig igång igår heller ordentligt. Men väl på sjukhuset så fick vi veta att vi skulle vara där till minst 13.00 idag eftersom de ville ha koll på att allt gick som det skulle och att jag även skulle få hjälp om jag fick ont mm.
Fick fyra smärtstillande tabletter och fyra cytotec som skulle sätta igång missfallet.
Hände inget direkt och blev mest lite smålullig av de smärtstillande tabletterna, fick lite ont och det hela började inte komma igång ordentligt förän vid 13 tiden.
Gick en halvtimma timma och då fick jag rätt ordentligt ont. Så jag fick en spruta morfin för värken och OJ OJ vart det sen. Smärtan släppte och lullig var förnamnet typ. Så nu vet man hur det känns också.
Följande timmar innehöll kräkning (vilket var bra enligt barnmorskan och inte särskilt jobbigt) och ett sparsamt påbörjat missfall.

Fick åka hem vid 15-tiden och har alltså varit hemma ett tag nu. Morfinet börjar släppa nu och har inet särskilt ont. Har nog gått rätt så smidigt om man jämför med andras berättelser om mf och ma. Men å andra sidan, det är inte klart ännu. Men barnmorskan sa att det var den värsta  biten när jag hade som mest ont, hon sa att livmoderhalsen vidgades då så det kan man väll förstå att det gör ont.

Nu blir det inget med sjukhus på ett tag om inget oförutsett händer. Skönt.

Ang förra inlägget. Tänkte förklara då jag inte var så tydlig förra inlägget.

Många av de människor som besöker bloggar gör det för att föra egen trafik till sina egna bloggar genom att enkelt skriva en enkel kommentar. Detta är väll helt lugnt tycker jag, jag reagerar inte nämnvärt på det annars. Men, ibland är det mycket genomskinligt att de människorna inte läser något i en blogg. De tar en snabb överblick (om ens det?) och kommenterar sen för att få egen trafik.

När man som jag i detta fallet öppnar mig och skriver helt öppet om det hemska missfall jag varit med om så uppskattar man inte alltid ogenomtänkta kommentarer där det är tydligt att kommentatorerna inte har läst. Det är väll kanske gulligt att ge tips om vad jag kan göra som tar tid och är lite kul, och visst det är gulligt att fråga om allt är bra med mig. Men nej, det är ju inte bra, jag vill sörja! Jag vill ha tråkigt för att kunna bryta ihop och sen bygga upp mig själv och vara ett stöd åt min så ledsna sambo!

Man måste inte förstå vad vi gått igenom, det är nämligen omöjligt att fullt ut förstå hur jag känner om man själv inte varit med om ett missfall. Det ÄR omöjligt att veta hur jag känner!
Men jag tycker inte det är rätt att skicka iväg kommentarer utan att ha någon som helst koll på vad senaste inläggen faktiskt handlat om! Trots att detta till och med står TYDLIGT (med undantag från ett av dessa inläggen) i rubrikerna för att unvika missförstånd!

Allt är inte bra med mig, jag är glad om något är bra just nu! Visst, mycket är bra just nu! Men skriv istället ”Jag beklagar/Vad hemskt/Usch vad tungt….” eller skit i att kommentera alls om du inte ens läst mina inlägg!

De som kommenterat på ett ogenomtänkt sätt menar inget illa! Men jag tar illa vid mig i detta skedet. Jag går igenom något fruktansvärt jobbigt! Det är faktiskt bättre att inte kommentera alls om du inte läst något på min blogg.

Läs innan du kommenterar hos folk! har du för pressat schema.. kommentera INTE!

Ja nu är Knodden borta. Vi har just kommit hem från gyn och där pratade vi först med en läkare, som bekräftade att det rörde sig om ett MA och inte ett MF. Hon gjorde en ultraljudsundersökning där hon först och främst kollade om det kommit igång och ja, nu har det börjat iaf. Men så kollade hon även om det fanns några rester kvar och det var bara en fostersäck kvar nu. LillKnodden har försvunnit helt nu som läkaren i torsdags förklarade att fostren kunde göra. Ganska fantastiskt hur kroppen tar hand om rester som inte ska vara där.

Jag förstår om folk inte tycker att min blogg är så rolig som det är nu. Men denna bloggen handlar trots allt om mitt liv, vad som än händer. Ja allt skriver jag inte om här men detta skriver jag faktiskt om.
Vi upplever det som att folk inte pratar om sina mf/ma och därför kan det verka ovanligt och ensamt för den som råkar ut för det. Jag vill inte att det ska vara så, jag kanske kan ge en tröst till någon annan. Varför ska vi svenskar vara så tysta om allt som är hemskt? Det är fel enligt mig. Det är fel när det ändå är så pass vanligt som det är.

Nåja, som ni säkert märker så mår jag bättre och bättre. Min sambo Stefan och jag tar detta ganska bra idag och vi har börjat gå vidare. Vi ser på framtiden som ljus och inte alls så mörk som den såg ut att vara i to-lö.

Idag hos läkaren fick jag ett piller som ska sätta igång processen. Så imorgon så kommer jag känna mig febrig, och sjuk helt enkelt. Tablettens bieffekter är sådana. Läkaren trodde inte att jag skulle behöva skrapning eftersom allt sjunkt ihop så mycket sen i fredags. Så imorgon börjar det hela tydligen. Hoppas att jag slipper den hemska smärta många pratar om, många säger ju att det inte är så farligt också. Man vill ju gärna komma lindrigt undan. Jag anser väll att jag lidigt tillräckligt för det här, får se om min kropp tycker det samma.

För övrigt, min sambo skämmer bort mig något enormt. Fotmassage, kramar i mängder, glass och so on. Så ja jag känner mig bortklemad till tusen. Och det är jag väll värd (?).

Kan tom sträcka mig till att gratta Norge för en lyckad 17 maj. Ja hur ofta är det Norge vinner melodifestivalen? På 17 maj? Inte för att det var bästa låten enligt mig (Island var värdiga vinnare) men majoriteten tyckte tydligen det. Snyggast var ju turken som kom inhoppandes och bland kvinnorna var ju Azerbaijans (stavas?) kvinliga sångerska snyggast. Sämsta bidrag? Sorry svenskar men jag har sagt det innan (ej i bloggen, befarade påhopp då ) och jag säger det igen. Sveriges bidrag var dödsdömt från allra första början! Malena sjön falskt på flera ställen och det enda som var bra var hennes klänning och ja möjligtvis operan. Men på melodifestivalen? NO WAY!

Nu vet jag vad Missed Abortion (MA) är för något.
Jag och Stefan satt länge igår och läste om mf och ma på nätet för att få kunskap om vårt fall och då kom vi fram till att det vi varit med om är ett såklallat ma. Fostret dör på samma sätt som vi mf, men kroppen klarar inte av att ta hand om det utan fortsätter ”vara gravid”. Ofta så måste dessa MA sättas igång tydligen.
Tänk om vi inte hade blivit oroliga i onsdags. Tänk om vi skakat bort problemet och väntat till rutinultraljudet. Hur hade vi då känt det?

Vi tar var dag som den kommer nu, men vi längtar till efter onsdag då allt ska vara över. Om inte allt kommer ut innan onsdag så måste jag skrapas. Är inte orolig för det, är bara rädd för den process som ska ske innan. Hur kommer det hela att te sig, kommer jag att bryta samma totalt? Nja. Det kanske jag inte gör men det kommer nog att kännas tungt.

Vi ger inte upp tanken på en liten, men det får vila.

Vill skänka en varm tanke till Malabus som var med i samma tråd som mig på familjeliv och råkade ut för samma sak vid samma tillfälle.

Jag är så lycklig över att så många bryr sig så varmt om oss som det är nu. Och annars också, många som beklagar i bloggen, via mail, på facebook, familjeliv, sms, telefon, kommer med tröstande ord. Ni betyder massor för oss.

Att också få höra att vi inte är ensamma om detta svåra hemska värmer oss på ett vis också, även om vi inte önskar någon detta. Men vad är det man hör överallt? Jo att alla föder barn hitan och ditan. Man hör aldrig om de som förlorar det finaste man kan få här i livet. Jag har förvisso 3 bekanta i min närhet som förlorat sina barn mycket sent in i graviditeten. Varav en av dem fick veta i samma sekund som barnet föddes att det varit dött… i 3 dagar. Vi har vänner som fått missfall. Men man pratar inte om det.

Självklart är det bättre att det kom nu, och inte senare. Självklart förstår jag att barnet inte var livsdugligt. Läkaren trodde att det med all sannolikhet berodde på kromosomfel. 70% av alla missfall beror på kromosomfel.
Jag inser att det var bättre att barnet dog. Hur hade man tagit det om man fick ett barn med grava funktionshinder? Hur hade vi kunnat klara av det?

Som ni säkert förstår så känner vi oss bättre idag, jo tårarna finns där. Vi gråter en skvätt, kramas och pratar. Men vi pratar om det, mycket. Och det hjälper oss till att gå vidare. Jag bearbetar detta genom att skriva här också.

Jag tror inte på ett mirakel. Jag önskar att det var så, att lilla liten gömt sig i mitt inre, och att moderkakan varit ivägen för att vi skulle kunna se den. Men vi såg fostersäcken, och i den en liten liten kula, kulan var min bebis. Det är sant. Det har hänt och det är verkligheten. En mardröm om än en verklig sådan.

Blödningen har ännu inte startat, men jag har ont ibland. Det drar lite grann, men det kommer inte igång. Det är som om kroppen vägrar inse, vägrar släppa taget om det älskade lilla knyttet där inne.

På måndag ska vi vara på gyn halv 11. De ska där göra en kontroll, vul (vaginalt ultraljud), för att säkerställa . Även om det är säkert att det inte är något levande där inne. Men det är rutin, bara för att kontrollera att det verkligen är sant. Att det inte är ett litet liv där inne. Sen får jag ett abortpiller, och sen ska de övervaka det hela i 3 timmar om jag förstått det rätt, och sen ska vi in på onsdag igen, om  de sätter igång det alltså. Jag räknar med att de måste sätta igång processen. Min kropp verkar inte fatta att den ska stöta bort det lilla som ligger inbäddat där inne. Den håller fast vid graviditeten som om den hade etsat sig fast i min kropp.

Jag har börjat att acceptera detta ofattbara. Jag är ledsen över det, det kommer jag alltid att vara. Men jag kommer att kunna leva med det. Jag måste ju det. Vi har pratat om framtiden idag, och den håller mig uppe. Jag inser att det går fler tåg som min mamma säger. Vi kommer igen. Men det får ta tid.

Hänvisar till föregående inlägg om du ej läst det och vill veta vad detta handlar om.

Vill tacka alla som stöttar mig och Stefan. Just nu försöker vi få tiden att gå. Han mekar lite med moppen och jag har just badat. Missfallet har inte startat upp än, eller blödningen. Jag tvivlar på att det ska komma igång av sig självt. Jag vill bara att det försvinner nu. Försöker tänka på sommaren, men då kommer jag bara på mig själv med att tänka vilken fruktansvärd sommar det kommer att bli. Jag hade en illussion av att få gå med min mage och visa upp den på stranden. Stolt blivande mamma. Nu är det bara en gammal önskedröm. Jag försöker se något ljus bakom mörkret. Det finns inte där. Även om jag förstår att vårt barn inte vara friskt nog att överleva så är de ingen tröst. Jag försöker tänka på att vi blev lätt gravida, och att det därför kommer gå lätt när vi orkar försöka igen. Men det är ingen tröst.

Jag har försökt hålla mig lite sysselsatt, fotograferat lite. Men jag skakar för mycket för att det ska bli något att ha. Jag lever just nu i någon slags gråzon och jag tar mig inte ur den.

Jag ska döda kvällen med en menlös film, eller tv.

Följande rader kan komma att innehålla känslig info.

Tyvärr måste jag meddela att ni läser precis rätt i rubriken.
Jag och Stefan var inne igår på Gyn-akuten pga av en rosafärgad flytning jag hade i onsdags. Jag var helt säker på att allt var okej. När vi kom dit fick vi ett vaginalt ultraljud för att se om allt stod rätt till med vårt barn.

Läkaren konstaterade att vårt barn varit dött i flera veckor. Minst fyra veckor.
Alla sparkar jag trodde att jag känt var inte sparkar utan något helt annat.
Vi trodde att vi skulle få se vår knodd leva rullan där inne, sparkandes och med tickande hjärta. Men på näthinnan finns nu bara en rund liten kula i en jättestor fostersäck. Och läkarens ord klingar hela tiden inom mig: ”Tyvärr måste jag meddela att det inte ser bra ut”

Missfallet har ännu inte kommit igång. Jag bara går här och väntar på att få bli av med min graviditet. Jag vill inte ha den där längre. Jag vill att vår liten ska få komma ut och att jag och Stefan ska få fortsätta med våra liv.
Men för mig är detta mer än ett missfall, jag har förlorat mitt barn. För mig var det inte ett embryo, för mig har det varit ett barn sedan jag insåg att jag var gravid.

Om inte missfallet kommer igång i helgen så ska vi in på måndag och då kommer de att starta igång en medicinsk abort.

Hur ska jag kunna leva med detta? Människor som inte vet om vad som hänt kanske kommer och grattar mig till graviditeten, det var ju ute. Hur ska jag kunna tackla det?

Jag kommer kanske inte att skriva här så mycket nu. Jag vet inte om jag orkar.