Ledsen, labil och ensam

Har varit och ätit med studiegruppen. Var trevligt. Emelie (föredetta studiegruppskamrat och en mycket god vän till mig) följde också med så jag hämtade, och lämnade, henne så det var mysigt att hon kunde föja med.
God mat, gott sällskap. Jag behövde det.

Har märkt av att jag är riktigt bitter just nu. Labil kanske är rätt ord. Jag kom hem innan och passade på att sätta mig en stund och göra ingenting innan jag satte igång att fixa iordning mig inför kvällen. Det hela fortsatte med storböl i duschen. Storböl efter duschen. Fick tvinga mig själv att tänka på annat än missfallet. Men det är verkligen tungt nu när Stefan inte är hemma. Jag är inte alls missunnsam för att han är på festival utan det jobbiga är att jag är ensam, utan honom, en helg. Ganska lång tid för mig just nu. Det hade med andra ord inte spelat någon roll om han varit någon annanstans. Men innan kändes det så hemskt, han är 25 mil (eller hur långt det nu är) ifrån mig och jag behövde honom verkligen.

Jag har så många goa människor runt om mig. Men jag kan ibland känna att jag är den enda som kommer ihåg att jag rätt nyligen förlorat det närmsta en människa någonsin kan förlora. Jag vet att det inte är sant. Jag vet att ingen i min närmsta närhet glömt bort mig och det jag och Stefan gått igenom just nu. Men ibland är bara känslan så himla ensam på något underligt vis. Jag önskar att folk vågade fråga faktiskt: Hur mår du Josefine? Utan att jag för den skull tar upp det själv. Bara frågan skulle värma.

Jag skulle gått in i vecka 17 idag. Nej, jag slutar inte räkna veckor än på ett tag. Det kommer jag göra länge till. Och BF-dagen, 18 november, kommer nog att bli en av de tyngsta dagarna i hela mitt liv.

Related posts:

1. En ledsen mamma utan barn
2. Skamligt att få missfall
3. Missed Abortion