En ledsen mamma utan barn
Det var längesen jag bloggade om missfallet och vår lilla ängel. Jag har tänkt på det mycket det sista, och tankarna har varit hemskt jobbiga och jag har inte orkat skriva om det alls. Imorgon skulle jag gått in i vecka 26 och vi skulle varit på en kontroll i förra veckan. Just räknandet av veckor har väll smugit sig iväg lite, men bak i skallen finns det såklart kvar ännu. När jag tänker på det så tänker jag oftast på att det var helt underbart att vara gravid, den lyckan man känner när man plussar är ju helt obeskrivligt och jag skulle ljuga om jag skrev att jag inte längtade dit. Men, nu är det såhär. Vår ängel är just en ängel och det känns obeskrivligt tungt.
Ibland blir jag sur över att jag var så naiv innan vi fick beskedet. Varför skulle vi ha sån otur? Nej, mitt barn var friskt och en livlig liten krabat i mina tankar. Jag var helt säker. Magen växte ju, hur kunde något då vara fel.
Jag hade haft nog med otur livet.
För de som inte vet så kan jag berätta att mitt och min familjs liv inte varit lätt. Ett antal dödsfall ligger oss nära och andra tragiska händelser finns där. Men de hör inte hemma på min blogg. Men jag har haft tillräckligt med regn nu, efter regn kommer solsken säger de. Men mitt solsken har liksom aldrig riktigt kommit någon vart mer än till lite solstrålar mellan molnen för att sen försvinna helt.
Jag gläds med människor i min närhet som är gravida men jag påminns ständigt om vår förlust. Och det gör det extra tungt. Jag gick in i min bf-tråd på familjeliv igår och såg att jag var den sista som fick otur, jag har för mig att det var en tjej till.
Men på något vis blev jag jätteledsen för att jag inte fick delta i den goa gemenskap som vi hade i tråden. Även om det inte var på riktigt, utan på nätet, så fick man en slags tillhörighet. Jag ville lägga in ett inlägg, ett inlägg som skulle visa på att jag kikade in hos dem och gladde mig åt deras lycka. Men jag kunde inte. Jag blev en hemsk människa och blev sur för att de klagade över att deras män daltade med dem. Jag blev sur för att de klagade över att de var tvungna att ha mamma-byxor. Satt och skrev ett långt argt inlägg i bloggen som jag senare tryckte bort helt. Min avundsjuka lyste som Rudolfs röda mule.
Jag är inte en sån människa som blir avundsjuk eller svartsjuk, men kände att det stack i mitt hjärta när jag tänkte på hur gärna jag hade velat vara i mina egna mammabyxor vid det här laget. Jag påmindes om min tanke om sommaren. Jag skulle gå här, med min stora fina mage på stranden (sen att det har regnat och det inte hade varit fallet spelade ingen roll då 
) och bara var stolt över livet jag hade i magen. Jag var, när jag var gravid, en sån där blivande mamma som utstrålade en obeskrivlig lycka när jag var med mina när och kära. Och nu, vad är jag nu? En grå sur, grinig, avundsjuk och framför allt ledsen mamma utan barn.
Jag saknar, jag längtar och framförallt vill jag vara/bli berättigad att kalla mig mamma. Jag har inte glömt.
Läs även andra bloggares åsikter om missfall, graviditet, avundsjuka
Related posts:
Min mamma var med om ungefär samma sak. Eller Erik, som min bror hette, var 10 dagar redan innan han dog. Konstigt nog har hon liksom aldrig pratat om honom i hela våra liv, nästan aldrig besökt graven eller något sådant. Jag undrar om hon har glömt eller om det är hennes sätt att hantera det på. Förmodligen det sistnämda. Men du har ju såklart all anledning till att vara ledsen, och förmodligen kommer du må bättre när du får en ny kotte att bry dej om (även om du såklart aldrig kommer sluta komma ihåg). Tänker på dej vännen, förlåt om jag är dålig på att kommentera hos dej (läser alltid). Kram
Svar: Tack tjejen, dina ord värmer. Ja en ny liten skulle säkert göra att jag fick annat att tänka på. Men vägen dit är oändligt lång då nästa graviditet förmodligen kommer vara oerhört tung och fylld av oro.
Många kramar till dig gumman!
Blir det en ny liten på gång så tror och hoppas jag att du får lite extra uppmärksamhet. Fler kontroller och någon att prata med.
Sen hoppas jag att du förstår att du har all rätt i världen att vara ”sur, grinig och avundsjuk”!! Men jag vet att du en dag kommer få bli en underbar mamma till en liten son eller dotter.
// Maria
Och ja…bloglovin’ förvånar ibland^^
Kramar å tankar till dig vännen …
Finns här om du vill tjöta så du vet.
Kram !
Sitter med tårarna i ögonen när jag läser deta.. Finns inget jag kan säga som får det att kännas bättre men massa kramar till deeej<3
Gumman min, du ska se att när det är meningen så kommer även du få en underbar liten flicka eller pojke och få uppleva allt detta som du skriver om.
Jag förstår att du känner avund och tycker det är helt ok, man FÅR vara lessen då såna här saker händer.
Jag vet att det inte alls är någon tröst men dom säger ju att missfall ofta är kroppens eget försvar mot ett barn som inte utvecklas som det ska. Självklart är det en stor sorg för er ändå och något som du aldrig kommer glömma, men det kan ju finnas någon mening med det som hände även om det är svårt att veta säkert.
Jag vet ju att du haft många hemska saker på din väg men jag är helt övertygad om att både du och jag kommer få våra rosa moln att sväva på en dag. Jag hoppas verkligen det! Hoppas bara det kommer snart för det är inte roligt att vänta.
Tusen kramar till dig gumman. Hoppas verkligen saker ska gå din väg snart så du klarar av att gå vidare och finna lyckan.
Svar: Tack gumman. Det värmer.
Jag känner igen mig så i dina ord. Jag kan nog avslöja att jag vart med om något liknande som jag inte skriver i en kommentar, för mig har det gått strax två år sedan och jag kan fortfarande bli arg på dem människor som inte stöttade mig i min graviditet.
Men mycket av smärtan försvinner i tiden, men tankarna på vad som kunde ha varit släpper man inte (om man ska tro min mamma som hade 5 missfall innan hon födde mig så släppte hon inte det förens jag föddes efter komplikationer och graviditesdiabetes)
Men för din skulle hoppas jag du mår bättre idag och ikväll!! Ha det bra mvh AK
Svar: Tack för din kommentar. Beklagar vad som hänt dig. Det är nog som du skriver, man släpper tankarna på hur det kunde ha varit.
Åhh vad ledsen jag blir av att läsa trots att jag inte känner dig. Hoppas att du kommer ur det negativa och kan känna hopp inför framtiden och allt vad den innebär! KRAM
Jag är ledsen över att du fick missfall. En stor styrkekram från mig!!
Kram till dig, vet så väl vad du går igenom