Missfall
Följande rader kan komma att innehålla känslig info. 
Tyvärr måste jag meddela att ni läser precis rätt i rubriken.
Jag och Stefan var inne igår på Gyn-akuten pga av en rosafärgad flytning jag hade i onsdags. Jag var helt säker på att allt var okej. När vi kom dit fick vi ett vaginalt ultraljud för att se om allt stod rätt till med vårt barn.
Läkaren konstaterade att vårt barn varit dött i flera veckor. Minst fyra veckor.
Alla sparkar jag trodde att jag känt var inte sparkar utan något helt annat.
Vi trodde att vi skulle få se vår knodd leva rullan där inne, sparkandes och med tickande hjärta. Men på näthinnan finns nu bara en rund liten kula i en jättestor fostersäck. Och läkarens ord klingar hela tiden inom mig: ”Tyvärr måste jag meddela att det inte ser bra ut”
Missfallet har ännu inte kommit igång. Jag bara går här och väntar på att få bli av med min graviditet. Jag vill inte ha den där längre. Jag vill att vår liten ska få komma ut och att jag och Stefan ska få fortsätta med våra liv.
Men för mig är detta mer än ett missfall, jag har förlorat mitt barn. För mig var det inte ett embryo, för mig har det varit ett barn sedan jag insåg att jag var gravid.
Om inte missfallet kommer igång i helgen så ska vi in på måndag och då kommer de att starta igång en medicinsk abort.
Hur ska jag kunna leva med detta? Människor som inte vet om vad som hänt kanske kommer och grattar mig till graviditeten, det var ju ute. Hur ska jag kunna tackla det?
Jag kommer kanske inte att skriva här så mycket nu. Jag vet inte om jag orkar.
Related posts:
