Tungt
Jag är så lycklig över att så många bryr sig så varmt om oss som det är nu. Och annars också, många som beklagar i bloggen, via mail, på facebook, familjeliv, sms, telefon, kommer med tröstande ord. Ni betyder massor för oss.
Att också få höra att vi inte är ensamma om detta svåra hemska värmer oss på ett vis också, även om vi inte önskar någon detta. Men vad är det man hör överallt? Jo att alla föder barn hitan och ditan. Man hör aldrig om de som förlorar det finaste man kan få här i livet. Jag har förvisso 3 bekanta i min närhet som förlorat sina barn mycket sent in i graviditeten. Varav en av dem fick veta i samma sekund som barnet föddes att det varit dött… i 3 dagar. Vi har vänner som fått missfall. Men man pratar inte om det.
Självklart är det bättre att det kom nu, och inte senare. Självklart förstår jag att barnet inte var livsdugligt. Läkaren trodde att det med all sannolikhet berodde på kromosomfel. 70% av alla missfall beror på kromosomfel.
Jag inser att det var bättre att barnet dog. Hur hade man tagit det om man fick ett barn med grava funktionshinder? Hur hade vi kunnat klara av det?
Som ni säkert förstår så känner vi oss bättre idag, jo tårarna finns där. Vi gråter en skvätt, kramas och pratar. Men vi pratar om det, mycket. Och det hjälper oss till att gå vidare. Jag bearbetar detta genom att skriva här också.
Jag tror inte på ett mirakel. Jag önskar att det var så, att lilla liten gömt sig i mitt inre, och att moderkakan varit ivägen för att vi skulle kunna se den. Men vi såg fostersäcken, och i den en liten liten kula, kulan var min bebis. Det är sant. Det har hänt och det är verkligheten. En mardröm om än en verklig sådan.
Blödningen har ännu inte startat, men jag har ont ibland. Det drar lite grann, men det kommer inte igång. Det är som om kroppen vägrar inse, vägrar släppa taget om det älskade lilla knyttet där inne.
På måndag ska vi vara på gyn halv 11. De ska där göra en kontroll, vul (vaginalt ultraljud), för att säkerställa . Även om det är säkert att det inte är något levande där inne. Men det är rutin, bara för att kontrollera att det verkligen är sant. Att det inte är ett litet liv där inne. Sen får jag ett abortpiller, och sen ska de övervaka det hela i 3 timmar om jag förstått det rätt, och sen ska vi in på onsdag igen, om de sätter igång det alltså. Jag räknar med att de måste sätta igång processen. Min kropp verkar inte fatta att den ska stöta bort det lilla som ligger inbäddat där inne. Den håller fast vid graviditeten som om den hade etsat sig fast i min kropp.
Jag har börjat att acceptera detta ofattbara. Jag är ledsen över det, det kommer jag alltid att vara. Men jag kommer att kunna leva med det. Jag måste ju det. Vi har pratat om framtiden idag, och den håller mig uppe. Jag inser att det går fler tåg som min mamma säger. Vi kommer igen. Men det får ta tid.
Related posts:
