Det är så härligt när man känner att humöret är på väg tillbaka. Jag vill ofrivilligt erkänna det men det kan ha med skolstarten att göra. Kickstart? YES! Inte för att jag tycker det är sådär roligt just nu, jag är skoltrött som bara den. Men jag blir lätt stressad av för lång ledighet. Nästa vecka har vi praktik 6 veckor framåt. Lär ju vara döende i slutet av första veckan… Haha nä men trött som bara den.

Tik tok tik tok tik tok…

Och NEJ jag är INTE GRAVID (finns ju de som missförstått rätt ordentligt innan så bäst att förtydliga det)! Men ja, man önskar ju ibland att man vara där igen fast att det då gick bra med. Såklart. Har ni förresten hört att det är babyboom på gång? Inte konstigt att klockan börjar ticka.

Det är ju ärligt talat en riktig skitvecka. Jag trotsade uvi´n innan och åkte med älskling ner till stranden. Men nej det funkade inte jättebra för mig men men nu har jag i alla fall gjort något idag. Jag gör nu ett desperat försök att självbota mig, uppenbarligen fungerar inte antibiotikan. =( Kom på att jag har urindrivande te här hemma så jag ska se om det hjälper mig lite.
Jag är så jävulsk trött på det här nu så imorgon ska jag köra in Stefan till stan och ska samtidigt se till att gå in om hälsokosten och köpa tranarin. De är suveräna. Innehåller tranbärsextrakt och mjölonextrakt. Har hjälp mig många gånger förr.

Helt otroligt jag mår hyfsat! Första dagen på hela veckan som jag mår okej. Inte helt bra än men jag har kunnat göra lite grejer, har dammsugat, fixat disken, sorterat ur min garderob och slängt en del av det och så har jag börjat på dagens middag. Känns så skönt! Har dock fortfarande  lite efterdyningar efter uvi´n och ett smått illamående av penicillinet. Men detta kanske är början på en lyckad penicillinkur, förhoppningsvis.

Jag är inte så himla bloggroad just nu. Internet är dött värre, solen lockar mer, iof har vi haft rätt kasst väder denna veckan.

Läs även andra bloggares åsikter om sommar, blogg, internet, uvi

Jag mår riktigt uselt idag. Igår med på kvällen. Penicillinet hjälper men inte som det ska, vaknade till exempel i morse med uvi-känningar trots att jag inte kände något igår. Jag hoppas verkligen att det hjälper snart. Igår kväll mådde jag dessutom äckligt illa av penicillinet. Ont i magen som bara den. Jag får alltid hemska biverkningar av mediciner. Vanliga biverkningar innebär ALLTID (inga undantag) att jag får det. Och ofta hundra resor värre. Låg dubbelvikt i soffan igår och nu är det inte heller bra, Mått smått illa sedan dess. =(

För övrigt, visst är internet tråkigt på sommaren?

Då har jag åter igen tillbringat en dag på toaletten med världens smärta på grund av urinvägsinfektion. Vid halv 4 fick jag nog och ringde sambon om när han skulle komma hem så han kunde köra mig till vårdcentralen. Ringde dock sjukvårdsrådgivningen först eftersom jag visste att det rådde nya förhållanden på sjukhusfronten i stan. Kvinnan jag fick prata med var inte mycket till hjälp. Hon försökte skicka iväg mig till en vårdcentral i Borås (!!!). De som vet vart Varberg och Borås ligger så vet de också att det tar 1 timma att köra från varberg till borås! Jag förstod inte vad det var hon menade och kollade först nu vart den där vårdcentralen hon föreslog låg, det finns även ett nyhem i halmstad som ligger lika långt bort om inte längre. Tillslut sa hon att jag skulle till en vårdcentral i varberg och att jag var tvungen att ringa dit. Jag kunde inte göra som tidigare, bara åka in. Ringde dit och de skickade mig vidare igen fast kunde inte ringa förän en kvart senare. Ringde dit, fick inget svar, ringde tillbaka till växeln, blev då kopplad tillbaka till samma ställe som när jag kom fram första gången (då de skickat vidare mig igen) så då fick jag i alla fall komma dit.

Jag kan nog konstatera efter idag att sjukvården sucks! Men, jag fick i alla fall penicillin, som har hemska biverkningar såsom kräkning. BLÄK! Hoppas jag slipper biverkningar!

Läs även andra bloggares åsikter om sjukvård, uvi, urinvägsinfektion

Alltså jag har fått sån sjuhellvetes trettioårskris! Det måste vara det, vad annars kan det var? Jag behöver verkligen höra något uppmuntrande. Jag har upptäckt ålderstecken som säkerligen är hypervanliga att få runt trettio. Jag har inga barn än och det ger mig lite panik, jag har inte varit ute och rest tillräckligt mycket, jag har ett komplex som jag vet att jag egentligen kan göra något åt, men som jag inser att jag inte kommer kunna ordna på några år. Allt är upp och ner med mig sen ett par dagar tillbaka. Saken blir väll inte bättre för att jag har efter-mensen-pms! Men detta är inte den vanliga pms enbart. Det är något mer och det närmaste jag kan komma på att det är, är just trettioårskris. Jag fyller trettio i februari nästa år.

Uppmuntrande ord någon? Hur 17 tar man sig förbi den här skiten? Mitt komplex blir dessutom bara större och större, inte bokstavligt talat för då hade problemet varit ett minne blott, men jag blir bara mer och mer medveten om hur jobbigt jag ibland tycker att det är.

Igår kändes det som att livet var slut när jag fyllt trettio, idag känns det lite bättre och jag förstår att även om jag inte är klar med några av de saker  jag vill göra förän jag kanske är 35 så är ju inte livet slut? Jag blir till exempel inte oattraktiv vara för att jag fyller trettio, i några dagar har jag dock gått och sett på mig själv på det viset. Jag följer bloggare som är äldre än mig och jag ser absolut inte så på dem. De är förebilder, några av dem önskar jag var mina riktiga vänner. Åtminstone två av dem. Och jag ser verkligen upp till dem. Så det handlar inte om att jag tycker att livet tar slut bara sådär så snart jag fyllt trettio. Jag kan bara inte se mig själv där. Jag känner ju mig som 25 i kroppen, men när jag ser alla brister så blir jag helt plötsligt 80 eller något!

Wow! Om du tagit dig igenom hela detta inlägget är jag impad.

Läs även andra bloggares åsikter om trettioårskris, trettio, 30, kris, pms, komplex

Såna här dagar brukar bara betyda en sak. Att jag snart förvandlas till ett nedrans surt och känsligt pms-monster *suck*. Ingenting känns riktigt okej trots att det mesta borde vara väldigt bra. Förkylningen gör inte saken bättre. Försökt muntra upp mig själv genom att göra sånt som jag tycker är kul. Men nej, inget verkar hjälpa. En sak som är bra är att jag närmar mig slutet på webbjobbet jag pysslar med. Jag känner vittring av sommarlov. Men vad hjälper det just nu? Sommaren känns rätt långt borta. Nu får det vara nog med tråkigt väder, jag blir inte gladare av det.
The summer seems to be far far away!

Läs även andra bloggares åsikter om sommar, pms, dåliga dagar

Kom på att förra inlägget inte gav en rättvis bild riktigt av hur jag har det med mina UVI. Jag får alltid höra samma sak nämligen. Att jag ska gå till läkaren och få antibiotika. Men det är ju just det att jag fått antibiotika alldeles för mycket för det här. De flesta vet nog att för mycket antibiotika kan resultera i immunitet mot antibiotikan. Detta är en anledning till att jag nu väljer mina tillfällen mycket väl. Jag har blivit orättvist behandlad av läkare när jag kommer in med mina besvär eftersom mina UVI sällan syns på några prover eller odlingar. Jag blir då bemött med kommentarer som: Vet du ens vad du pratar om? Ja, det är tyvärr just det jag vet. Och jag hatar det. Tro mig. När jag får det ligger jag däckad inne på toan och hoppar som en jojo mellan toalett och golv, och jag har samtidigt fruktansvärt ont, gråter floder. Jag tar hellre en rejäl maginfluensa än detta. Nu är det något år sedan jag hade det sist men förr kunde jag få det med endast en veckas mellanrum. Tillslut var antibiotika ingenting som hjälpte. Jag har medvetet låtit bli antibiotika eftersom jag inte vill bli immun mot det. Kan jag självmedicinera bort det så är det att föredra för mig. Därför självmedicinerar jag. Dessutom är det så att huskurerna hjälpt bättre än antibiotika för mig. Men antibiotika innebär det 10 dagars frihet, sen kommer det tillbaka. Huskurerna hjälper bra mycket längre.

Jag har en teori om att det dessutom är genetiskt, det är inte meningen att jag och kvinnorna i min familj ska slippa undan detta. Min moster, min mamma, jag och min syster. Vi är alla lika illa berörda av detta och har fått lika taskiga svar från läkarna också.

Jag hoppas att detta gett en bättre bild av hur det funkar för mig, det finns mängder med kvinnor i sverige med mina problem. Vi är ett stort mörkertal (enligt egen tro) som inte skrivs in i systemet för att läkarna inte hjälper oss.

Men, nog snackat om detta. Nu mår jag bättre, så jag ska dra igång lite bra städmusik och dra fram snabeldraken.

Skulle ju på ett möte som jag tdigare skrev om. Istället så fick jag känningar av urinvägsinfektion och för mig innebär det kvidande rop på toaletten och en rakbladsvass känsla. Inte så skönt med andra ord. Jag är den typen som haft alldeles för mycket UVI. Den sorten som får det hur många gånger som helts. I mitt fall 10 år i sträck. Nu är det 1-2 år sedan jag kände det sist.

Jag har nog provat varenda huskur som finns och det enda som hjälper mig är tranarin (tranbärs/mjölonextrakts-kapslar), vatten och äppelcidervinäger. Alltihop på ungefär samma gång alltså. Och vätskan då helst i så stora mängder att jag inte orkar med. Och öl har jag testat med, det funkar faktiskt lite, trot eller ej. Rekomenderar dock att inte göra det sistnämnda till en vana. Som ni nog kan räkna ut själva.

Nu mår jag i alla fall bättre nu. Tack och lov.