Var inne på facebook just och tittade runt i mina foton. Tänkte inte alls på vart jag gick in men kände bara ett stor ledsamt moln komma över mig när jag såg detta fotot. Det är länge sedan nu, lillknodd som vi kallade vårt knytte skulle varit 2 månader ungefär nu om allt hade gått vägen.

Det känns så overkligt och ofattbart. Det känns nästan som om det var en hemsk mardröm, alltihop. Enda spåren som är kvar är brustna hjärtan.

Nu kan jag inte tänka mig att bli gravid på ett bra tag. Jag har liksom sopat det undan mattan för ett tag. Inte vågat tänka på det, inte velat känna den oron.

Fotot är förresten taget en dag innan vi fick beskedet. Var så himla lycklig. Och nu… visst jag är lycklig och glad men det finns ändå ett stort sår efter det som varit.

Nåja, idag ska jag till skolan igen, utställningsdags. Sen så ska jag iväg till ridningen. Och just det, sa ju att jag skulle träna i måndags. Tji fick jag. Superstressad traskade jag ner till hamnen där träningslokalen är och upptäckte att träningen inte skulle köra igång förän dagen efter. Nåja, fick ju iallafall lite gratis motion.

Läs även andra bloggares åsikter om mardröm, graviditet, missfall, missed abortion, vecka 14

Har varit en rätt så kass dag om jag får vara helt ärlig. Pms, längtan efter att få bli mamma och uttråkad till tusen. Bestämde mig innan för att det får vara nog med självömkan och pms så gick ut på en rask promenad i regnet. Var faktiskt riktigt härligt. Väl hemma igen fick jag äntligen upp julsakerna i köket. Finally! Men, jag får väll lov att sakna min liten trots allt. Denna julen skulle trots allt bli en jul med en liten bebis, en jul med en ny familjemedlem och en ny liten älskling att ge kärlek till. Så visst känns det lite tungt. Jag saknar mitt barn. Eller det barn jag skulle fått som aldrig blev.
Till på köpet jobbar Stefan kväll. Är sådär förtjust i när han gör det. Blir väldigt tomt här hemma.

Läs även andra bloggares åsikter om pms, kvinna, mamma, längtan, barnlängtan, bebislängtan, jul, kärlek, barn

Jag läste just en artikel av Calle Schulman där han talar öppet om hans och hans tjejs missfall. Han skriver om tystnaden runt ett missfall eller ett missed abortion. Jag har länge tyckt, vad har den mannen åstadkommit? Varför är han så stor i mediasfären? Men så läste jag den här artikeln, och insåg att en sån person faktiskt har inflytande i media. Han är inte min favoritperson direkt. Men jag insåg att även han är människa.

För 26 veckor sedan fick jag och min sambo ma. Vi förlorade vårt älskade barn i vecka 14. Vi hade just berättat för alla runt om kring oss, ja våra föräldrar hade vetat ett tag innan. Men vi kände precis det som Calle skriver om. Vi var ensammast i världen. Eftersom vi dessutom just hade berättat så kändes det extra tungt att gå till skolan, gå ut på stan etc. Jag var så rädd att någon skulle komma fram och gratulera mig till graviditeten. Lyckligt nog hände det inte just då. Det har hänt på hemmaplan. Men inte i skolan. Hur som helst, jag kände att något måste vara fel, jag är fel. Jag kan kanske inte få friska barn. Det är fel på mig!
Idag inser jag såklart att jag visst kan få friska barn. Och jag inser att det inte var något fel på oss. Men något jag fortfarande brottas med är att jag är fullt öppen med mitt missfall och jag känner mig fortfarande väldigt ensam om det. Även om jag idag vet massor av människor som fått mf eller ma.

Det  jag vill säga med detta inlägget är nog faktiskt: Sluta hyscha om era missfall! Det är inte fel på er men ju mer det hyschas om det, desto mer fel kommer det att bli för de som får mf/ma i framtiden. Jag upptäckte ganska fort att jag inte var ensam. Men det är tack vare min öppenhet. Man förväntas vara tyst om sådant. Jag vill bryta den trenden.

Det ska inte vara skamligt att få missfall! Det är inte skamligt. Det är så himla vanligt, och ändå så hyschar folk om det. Jag är faktiskt mamma på ett vis. Men jag förväntas att inte prata om det.

Läs även andra bloggares åsikter om missfall, missed abortion, calle schulman, sorg, graviditet

Jag har funderat ofta på varför jag har rätt att kalla mig mamma, eller har jag det? Har jag rätt att kalla mig något jag aldrig fullt ut blev. Det här klippet, den här underbara videon, berättar precis allt det jag vill och behöver höra idag. Och den får bli mitt sätt att uttrycka min sorg. Jag är inte på något vis kristen, men den här videon kan nästan få mig att bli det, bara för att den är så vacker. Och den berättar allt det jag behöver höra idag.

Jag vill inte stå i några mellanlägen, ändå så gör jag det. Jag är inte mamma, men jag är heller inte en som inte är mamma… vad är jag? Jag  har fått smaka på hur det känns att vara gravid. Alla de mornar då jag mådde som värst så såg jag ett jättestort ljus. Jag gladde mig över det lilla som växte i mig. Jag var glad. Att jag sen skulle få uppleva något av det värsta en mor kan tänka sig var helt otänkbart för mig då. Jag var naiv, och trodde att allt skulle gå som på räls.

Nu sitter jag här med våta kinder, och tänker på att idag, idag! skulle min bäbis vara på väg. Idag skulle du kommit (ja jag vet det hade kanske gått över tiden eller blivit för tidigt, men det är inte relevant för situationen). Istället fick jag en ängel.

Jag är säker på att min ängel finns här hos oss. Men det gör ont ändå.

Och jag måste vara ärlig. Det gör ont att inte vara varken fullt ut med mammagänget i bekantskapen, eller med de som aldrig varit gravida. Jag är mitt emellan. Vart hör jag hemma?

Det som hänt, det fanns en mening med det. Jag är övertygad om det. Men måtte det vara första och sista gången det händer.

Sen vill jag be er som säger att ni haft flera mf/ma vara tysta om det denna gången. Det tröstar mig inte att höra att ni fått flera mf/ma och nu har friska barn. De orden får mig bara att bli rädd för att få mf/ma igen. Jag blir rädd för att jag ska få ytterligare ett till. De är inga tröstande ord, även om jag vet att det är er avsikt, att trösta. De orden gör mig jätterädd tyvärr. Och jag undanber mig därför sådana tröstande ord.

En vacker dag ska jag bli mamma på riktigt. Men idag är min ängels dag. I miss you!

Läs även andra bloggares åsikter om missfall, graviditet, sorg, glädje, ultraljud, död

Idag har varit en helt okej dag. Varit på VFU så nu är jag rejält trött.
Morgondagen lär bli mindre rolig. Jo jag är ledig förvisso. Och egentligen vore det skönt att jobba imorgon, slippa tänka. Men de går ju inte för kommunens slarv.

Imorgon är dagen då vårt barn skulle födas.
Och det känns hemskt att jag ens ska behöva tänka på det.

Jag i våras.

Jag förstår att personen som skrev inlägget inte menade det så som det lät i mina öron, men jag surfade just in på en blogg där hon frågade (givetvis inte en seriös fråga) om någon ville byta till sig hennes graviditet typ för att hon var trött på det. Jag förstår att det kan vara svinjobbigt ibland jag har liksom själv varit där och jag vet hur jäkla jobbigt det kan vara med illamående och alla andra krämpor som man kan ha, ja iallafall en liten del av det förstår jag.

Men det inlägget sved så jävla mycket i mitt mamma-utan-barn-hjärta. Jag skulle göra så mycket för att få ha det hon har, inte hennes, men mitt egna. Jag skulle gå genom eld för att få ha min lillknodd levande i min mage.

Ja man skriver vad man vill i sin blogg och om hon skulle läsa här så hoppas jag hon inser att det inte har med henne eller hennes inlägg att göra egentligen. Jag önskar bara att jag aldrig råkat komma in där eftersom jag inte själv vet hur jag tacklar det när en person säger/skriver sådär. Uppenbarligen så svider det i mitt hjärta när någon frivilligt bara häver ur sig att hon vill byta. Även om det bara handlar om att hon är trött på det just nu.

Jag hoppas att jag en dag kommer att förstå. Förlåt om någon tar illa vid sig.

Läs även andra bloggares åsikter om graviditet, mamma, missfall, känslor

13 maj 2009

Ibland får jag frågor som rör en ny graviditet. Jag skulle inte vara ärlig om jag sa att jag inte längtade dit, för en del av mig gör det. Missfallet (ma´t) gav mycket huvudbry och om sanningen ska fram, så har jag väll grävt ner mig rejält över det den senaste tiden. Den dag då det blir aktuellt med en ny liten filur i magen så kommer det att vara fyllt av oro. Jag kommer nog aldrig att känna den glädjen som jag hade när jag var gravid första gången. Jag var fruktansvärt naiv och trodde absolut inte att vi skulle drabbas av något så hemskt. Jag var lyckligt ovetandes om att det bara var magen som växte och inte det lilla livet inom mig.

Någon ny graviditet är inte inom något synhåll just nu. Ma´t har tärt på mig och min sambo något ofantligt (fast det har nog gjort förhållandet starkare) och jag behöver fokusera på mitt förhållande, min karriär och min hälsa just nu. Inte för att hälsan är i riskzonen, nej då (och inte karriär och förhållande heller). Det ger mig bara en anledning att ta hand om mig och att gå vidare. Få något att fokusera på som inte har med bebis att göra.  När den dagen kommer så hoppas jag att allt kommer att gå vägen utan några som helst problem. Men det kanske är att hoppas på för mycket. Jag stöter dagligen på kvinnor på nätet som varit med om flera missfall och det ger mig inget hopp om att allt kommer gå bra för oss nästa gång.

Min naivitet har åter igen speglat sin nuna när jag sett mig själv i spegeln. För att sen bara trampa in i en stenmur och bli totalt överkörd av verkligheten.Jag vägrar hamna i en naiv låtsasvärld igen.

Läs även andra bloggares åsikter om graviditet, missfall, missed abortion

Det var längesen jag bloggade om missfallet och vår lilla ängel. Jag har tänkt på det mycket det sista, och tankarna har varit hemskt jobbiga och jag har inte orkat skriva om det alls. Imorgon skulle jag gått in i vecka 26 och vi skulle varit på en kontroll i förra veckan. Just räknandet av veckor har väll smugit sig iväg lite, men bak i skallen finns det såklart kvar ännu. När jag tänker på det så tänker jag oftast på att det var helt underbart att vara gravid, den lyckan man känner när man plussar är ju helt obeskrivligt och jag skulle ljuga om jag skrev att jag inte längtade dit. Men, nu är det såhär. Vår ängel är just en ängel och det känns obeskrivligt tungt.

Ibland blir jag sur över att jag var så naiv innan vi fick beskedet. Varför skulle vi ha sån otur? Nej, mitt barn var friskt och en livlig liten krabat i mina tankar. Jag var helt säker. Magen växte ju, hur kunde något då vara fel.
Jag hade haft nog med otur  livet.
För de som inte vet så kan jag berätta att mitt och min familjs liv inte varit lätt. Ett antal dödsfall ligger oss nära och andra tragiska händelser finns där. Men de hör inte hemma på min blogg. Men jag har haft tillräckligt med regn nu, efter regn kommer solsken säger de. Men mitt solsken har liksom aldrig riktigt kommit någon vart mer än till lite solstrålar mellan molnen för att sen försvinna helt.

Jag gläds med människor i min närhet som är gravida men jag påminns ständigt om vår förlust. Och det gör det extra tungt. Jag gick in i min bf-tråd på familjeliv igår och såg att jag var den sista som fick otur, jag har för mig att det var en tjej till.
Men på något vis blev jag jätteledsen för att jag inte fick delta i den goa gemenskap som vi hade i tråden. Även om det inte var på riktigt, utan på nätet, så fick man en slags tillhörighet. Jag ville lägga in ett inlägg, ett inlägg som skulle visa på att jag kikade in hos dem och gladde mig åt deras lycka. Men jag kunde inte. Jag blev en hemsk människa och blev sur för att de klagade över att deras män daltade med dem. Jag blev sur för att de klagade över att de var tvungna att ha mamma-byxor. Satt och skrev ett långt argt inlägg i bloggen som jag senare tryckte bort helt. Min avundsjuka lyste som Rudolfs röda mule.

Jag är inte en sån människa som blir avundsjuk eller svartsjuk, men kände att det stack i mitt hjärta när jag tänkte på hur gärna jag hade velat vara i mina egna mammabyxor vid det här laget. Jag påmindes om min tanke om sommaren. Jag skulle gå här, med min stora fina mage på stranden (sen att det har regnat och det inte hade varit fallet spelade ingen roll då ) och bara var stolt över livet jag hade i magen. Jag var, när jag var gravid, en sån där blivande mamma som utstrålade en obeskrivlig lycka när jag var med mina när och kära. Och nu, vad är jag nu? En grå sur, grinig, avundsjuk och framför allt ledsen mamma utan barn.

Jag saknar, jag längtar och framförallt vill jag vara/bli berättigad att kalla mig mamma. Jag har inte glömt.

Läs även andra bloggares åsikter om missfall, graviditet, avundsjuka

Idag gör det ont. Vecka 21 har passerat och vecka 22 står inför dörren. Ja det vill säga den vecka då jag skulle varit i vecka 22, jag skulle varit mer än halvvägs in i graviditeten. Och det svider. Det gör det.
Att se/läsa/höra om andra gravida gör lite ont. Förlåt eventuellt berörda själar. Jag missunnar er det inte! Men det gör ont i mig att se, för jag tänker att jag kunde varit med i er underbara grupp. Jag är snarare avundsjuk. Avundsjuk på att inte få ta del av samma glädje. Men missunnsam, det är jag inte. Jag är mycket, men inte det.

Jag är snarare avundsjuk.

Jag glider längre och längre ifrån den där gruppen. Jag inser att jag inte längre är en del av den gruppen. Men visst är jag mamma för det. Mamma till en liten ängel. Någonstans finns min lilla ängel. Det är jag säker på.

Veckans tema; mamma: http://blogg.aftonbladet.se/1/2009/06/veckans-bloggtema-mamma

Äntligen, som jag längtat. Jag har haft min första pms-period sen graviditeten avslutats. Innan längtade jag efter att kroppen skulle komma igång men när den väl gjorde det kändes det värre än någonsin.
Ägglossningen var en smärre chock då jag hade ont som fan i 5 dagar och trodde att jag fått en Ägglossningen var en smärre chock infektion (det var alltså inte någon infektion utan kroppen som började leva normalt igen) sen så började min sedvanliga depressions-bana igen. Kasst självförtroende, ledsen över allt och inget och för att inte tala om hur jobbigt det har blivit med missfallet igen. Magen har varit så svullen att jag nästan sett gravid ut igen.
Nu börjar jag komma på fötter igen, äntligen. ett par veckors hellvete är över. För att snart vara tillbaka igen, sorgligt ju.

Jag undrar om jag någonsin kommer sluta räkna veckorna.

Men just nu mår jag verkligen bra och det är så skönt. Har mått skit i 6 veckor och nu äntligen kanske att jag kan börja leva igen.
Jag hoppas bara att detta inte är en sån där dag som är en trend och inte kommer tillbaka. Jag vet hur det är att gå omkring-dragandes med en depression och det vill jag inte vara med om en gång till. I´m alive again!

Jag undrar om jag någonsin kommer sluta räkna veckorna. Skulle varit i v 21 (20+1) idag och det känns lite hemskt att tänka på det.

Mina orkidéer blommar för fullt iallafall.

Förresten glömde jag skriva det igår, nu har jag ordnat så att man kan skriva privata kommentarer till mig om man känner för det. Bara att klicka i rutan Privat under skicka knappen där du skriver kommentar. Superenkelt och bra.